Pause - press start to continue

Ja, vad ska man säga. Klarade inte av att hålla uppe mitt intresse för bloggen så länge.

Jag vill dock inte döda den helt riktigt ännu, för jag gillar konceptet.

Kanske återgår jag till den någon gång i framtiden.

Ha det.

The Witcher, Yakuza och Neverwinter Nights 2

Det var ett tag sedan nu och det betyder tyvärr att jag inte minns varenda liten tanke jag haft under spelens gång. Jag misstänker dock att jag ännu inte har en enda läsare så det spelar nog ingen större roll.

The Witcher är avklarat.

Kapitel fem var inte fullt så bra som jag hade kunnat önska. Det blev lite för mycket springande i träsket som var en ganska tråkig plats, och även om letandet efter rustningen kan räknas som ett ganska viktigt uppdrag så kändes det knappast som särskilt spännande speldesign då det mest handlade om att springa runt i samma gamla grottor som tidigare.

De uppdrag som fokuserade på handlingen var dock ganska välgjorda. De nya mutantfienden var en trevlig krydda, även om de flesta lätt kunde dödas, precis som alla andra, med hjälp av Igni.

Bossen var ganska frustrerande då jag inte hade någon dryck mot knockdown-effekten. Jag besegrade honom helt genom att springa i en cirkel ifrån honom och använda Igni när han var tillräckligt långt borta. Det hela blev bara fånigt.

Epilogen var knappast en epilog. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den. Handlingen var bra som vanligt, men den var inte så jättekul att spela då den var helt och hållet en lång linjär stig.

Att slutbossen var Alvin fattade jag inte förrän jag letade runt på internet. Ledtrådarna var dock ganska uppenbara och jag känner mig mest dum som inte fattade det.

Jag är riktigt besviken på att jag inte fick veta hur det gick för Geralt och Shani. Shani nämns inte alls efter att hon dykt upp i "framtiden". Jag är inte ens säker på om hon var riktig då eller bara en del av illusionen.

Jag har börjat spela Yakuza också efter att ha läst en del om spelet i samband med den möjliga nyheten att Yakuza 3 garanterat inte kommer släppas i väst.

Spelet började helt otroligt bra. När jag efter första uppdraget kom till baren Serena och pratade om min flickvän och Nishkis syster så var det verkligen en av de mest stillsamma och verkliga scener jag upplevt inom spelmediet.

Tyvärr så har det inte riktigt återgått till den stilen sedan dess. Handlingen har fokuserat mer på händelser än på karaktärerna och konstant avbrutits av slagsmål på slagsmål på slagsmål. Jag kan dock inte klaga allt för mycket eftersom handlingen fortfarande är genuint bra, bara inte mästerlig.

På tal om slagsmålen så är de den största anledningen att jag inte spelat spelet på ett tag nu utan känner ett större sug efter Neverwinter Nights 2. De är otroligt dåligt gjorda. Kontrollerna fungerar helt enkelt inte och jag vill skrika och svära nästan konstant. Det finns en "lock-on" funktion man kan använda, men den följer bara fienden när den känner för det, annars fungerar den främst som en strafe-knapp. Jag fastnar hela tiden i slagskombinationer som sedan avbryts av någon fiende bakom mig. Att kasta fienden har visat sig vara väldigt effektivt för att ta sig ut när man är omringad, men det fungerar bara på de "små" fienden, alla andra måste man trycka omänskligt snabbt på kast-knappen för att lyckas lyfta.

Jag hatar det. Men vill ändå fortsätta för handlingens skull.

Jag har också börjat spela Neverwinter Nights 2, främst för att ta mig till expansionen Mask of the Betrayer då jag fått höra att den är i klass med Planescape: Torment.

Spelet började riktigt klyschigt, tråkigt och segt, men efter ett riktigt långdraget segment som bestod nästan enbart av strider och utforskning så kom det igång på allvar och har sedan dess inte tagit paus för en sekund.

jag hade räknat med en spirituell uppföljare till Baldur's Gate 2, men det känns på alla sätt och vis snarare som ett Knights of the Old Republic i DnD-universumet.

Spelet har sina skavanker, framförallt kameran och de moraliska valen som är direkt skrattretande efter att ha spelat The Witcher, men i det stora hela spelar det ingen roll. Det är ett underbart rollspel. Är Mask of the Betrayer ännu bättre så kommer jag vara en mycket, mycket lycklig människa när jag tagit mig dit.

The Witcher

Okej, what the fuck?

Jag har under hela spelets gång hållit mig på The Order of the Flamig Roses sida, och så hamnar jag i ett gisslandrama i byn där kapitel fyra utspelar sig. Alvin, barnet jag beskyddat under större delen av spelet och som ser upp till mig som sin pappa, är en av gisslan.

När jag då får välja mellan att fly till Vizima med Alvin, eller stanna och kämpa för ordern känns det mer eller mindre självklart att jag beskyddar ungen.

Kapitel fem påbörjas, Vizima är ren och skär kaos och Geralt drar igång en av sina sammanfattningar. Den går ungefär ut på att jag var tvungen att välja sida, och jag valde att stå utanför konflikten som neutral och nu är båda sidorna arga på mig.

Visst, det är det hittills enda tillfälle då spelet misslyckats med att låta mina val få logiska konsekvenser, men det är ett jävligt sugigt tillfälle för det att hända.

Nåväl, kapitel fem är än så länge härligt hetsigt och jag slängs kors och tvärs mellan quests. Hoppas detta tempo håller i sig. Jag älskar när spel blir mer fokuserade mot slutet. Det känns liksom ganska ointressant att hitta någon gummas bortsprungna katt när man står mitt i ett krig.

The Witcher

Allt är förlåtet.

Efter två ohyggligt sega kapitel börjar det tredje på ungefär samma ställe som det förra, med enda skillnaden att man nu har ännu ett distrikt att besöka.

Detta bådade inte gott då transportsträckorna redan var så sjukt långa.

Men på något sätt upplever jag dem inte som jobbiga längre. Intensiteten i spelets uppdrag verkar öka med 200% så fort kapitlet börjar och jag kunde verkligen inte sluta spela.

Jag började spela igår klockan tio på morgonen. Vid ettiden så tog jag en kort paus för lite fysisk aktivitet, men en timme senare var jag tillbaka. Jag åt middag klockan sex och satte mig sedan genast vid spelet igen.

Jag slutade vid tvåtiden på natten.

Det var länge sedan ett spel hållit mig fast på det viset, och det känns helt underbart att få återuppleva känslan.

Jag gjorde klart kapitlets sista uppdrag för någon timme sedan och vaknade sedan upp på en strand. En väldigt tråkig start på kapitlet, utan mycket till handling, men jag misstänker att det lär komma igång när jag utforskat området lite. Det är i alla fall lite omväxling i miljöerna, vilket känns positivt.

Uncharted: Drake's Fortune

Jag har inte haft tid att spela så mycket de senaste dagarna då jag prioriterat att vara trevlig mot min fästmö, men det ska jag förhoppningsvis kompensera för under helgen.

Uncharted är i alla fall avklarat nu och jag måste säga att det verkligen överraskade mig. Jag hade förväntat mig ett småroligt äventyrspel som alla hajpat upp eftersom det är en exklusiv titel till PS3.

Spelet har hatat mig ibland. Klättrandet bygger allt för mycket på trial & error (särskilt svingandet från lianer då Nate vid upprepade tillfällen bara hoppade rakt ner mot sin död istället för i riktning mot närmaste avsats), och striderna allt för kaotiska då och då.

Det är såklart ett tecken på bra artificiell intelligens att fienden faktiskt springer runt en och anfaller från flera olika håll, men jag kan inte låta bli att känna att det är ett tecken på dålig designerintelligens att så enkelt sätta spelaren i en situation där man är så pass omringad att det inte går att skydda sig någonstans. Inte i ett spel där man är mer eller mindre död om man springer runt oskyddat när fler än en fiende skjuter mot en.

Kontrollerna var överlag väldigt bra, men att cirkel fungerar både som skydd-knapp och dodge-knapp har vid flera tillfällen resulterat i att jag, istället för att kasta mig från killen med hagelbössan som just sprungit runt pelaren jag sökt skydd bakom, enbart slängt mig mot ett annat skydd som bara råkar ligga i alla andra fienders skottlinje.

Sedan känns det bara idiotiskt att man så kunde öppna femtio väl dolda lönndörrar och ändå stöta på fidendesoldater där nere. Det, och att nästan varenda område är artificiellt uplyst av lyktor och ljus.

Förutom detta har spelet dock varit fantastiskt. Atmosfären var underbar, animationerna perfekta och handlingen...

En av anledningarna att jag hållit mig borta från spelet är att jag läst så många recensioner som klagat på att handlingen varken är mer eller mindre än ett typiskt matinéäventyr, någonting jag inte på långa vägar kan hålla med om.

Visst var den grundläggande handlingen om letandet efter förlorade skatter i ännu mer förlorade tempel charmigt klyschig, men karaktärerna gör den till så mycket mer.

Jag har aldrig spelat ett spel med så levande och välspelade karaktärer och det belyser verkligen bristerna i andra handlingsbaserade spel som Metal Gear Solid och Final Fantasy.

Jag. Älskar. Det.

Nu är jag lika uppspelt inför uppföljaren som alla andra.

The Witcher, The Hunter och The Secret of Monkey Island: Special Edition

Mina äventyr i Vizima börjar bli tradigare och tradigare. Jag ägnar säkert 10-20 gånger längre tid springandes mellan platser uträttandes tråkiga uppgifter än vad jag ägnar åt att göra roliga val och slåss mot fiender.

Det är dags att bege mig mot träsket, vilket jag dessutom hört ska vara en extra tråkig del av spelet. Förhoppningsvis så dör inte allt intresse för spelet där, but things aren't looking too good.

Jag gav The Hunter en chans igår efter att ha läst ett blogginlägg av Oskar Skog på Loading.se. Första spelomgången fattade jag inte hur man använde GPS:en, vilket innebär att jag bara tog mig en skogspromenad och skjöt mot fåglar.

Idag har jag dock tagit mig tid till två lyckade jaktturer som resulterat i tre döda virtuella rådjurshonor.

Stämningen i spelet går knappt att beskriva i ord. Innan jag hittar ett spår så känns det mest som en ohyggligt verklighetstrogen skogssimulator. Jag vandrar runt och lyssnar på bakgrundljudet, och det går lååååååångsamt eftersom man riskerar att skrämma bort djuren genom att springa.

Så ser jag det röda sken som omger spår av djur, och alla jaktinstinkter som mitt vegetarianjag inte trodde att jag hade väcks till liv. Sinnena skärps och jag har inget problem att krypa fram genom skogen i någon enstaka kilometer i timmen.

Efter en lång tids spårande så ser jag äntligen djuret med min kikare, jag tar mig närmre och närmre och hoppas att det inte ska märka av min närvaro, höjer mitt gevär medan mitt hjärta klappar som aldrig förr i ett spelsammanhang och avfyrar ett skott. Rådjuret springer iväg några meter innan det faller ihop. Det har blivit träffat i ena lungan.

Det är ett spel som känns ytterst lite som ett spel.

Samtidigt så känns det nu som att jag sett det mesta som spelet har att bjuda på i gratisversionen, och betalningsalternativen känns i det dyraste laget. Vi får se om jag orkar ge mig ut på fler simulerade jaktturer i framtiden.

Jag köpte även The Secret of Monkey Island så fort det släpptes på Steam och blev i ärlighetens namn ganska besviken. Att uppdatera ett så gammalt spel med enbart högupplöst grafik, bättre ljud och röstskådespelare fungerade inte alls så bra som jag hade trott.

Grafiken är inte alls så charmig som de tidigare delarna i serien och karaktärerna är riktigt uselt animerade. Animationerna är uppdaterade bildruta för bildruta från originalet, men de överdrivna rörelserna i väldigt, väldigt få bildrutor ser bra mycket bättre ut när grafiken är lågupplöst. Här ser det bara hackigt ut.

Rösterna är i sig riktigt bra, men det uppstår konstant långa pauser mellan repliker vilket verkligen förstör vissa skämt. Det är dessutom sjukt jobbigt ibland att inte kunna hoppa över enstaka repliker.

Det enda som fungerar fullt ut är den nya musiken, men jag föredrar nog musiken från originalet i ärlighetens namn.

Det blir en uppdatering som drar ner helhetsintrycket av originalet istället för att gjuta nytt liv i det.

Jag märker även mycket tydligare nu att spelet alltid plågats av otroligt sega transportsträckor.

The Witcher

Mer monsterdödande.

Är nu igång med kapitel två.

Slutet av förra kapitlet var lite småspännande och mer intensivt än allt springande jag varit tvungen att syssla med tidigare.

Det var helt fånigt där ett tag, när vissa quests innebär att man måste springa fram och tillbaka över hela området fyra-fem gånger och knappt göra något på varje plats annat än att prata med någon och kanske döda ett monster.

Kapitel två bådar för bättre tider. Staden är mycket mysigare att springa runt i och det tar inte lång tid alls att ta sig från ena sidan till den andra.

Jag stör mig dock något fruktansvärt på ett par saker.

Varför finns ölhävartävlingarna med egentligen? Efter att ha vunnit en, fått en bok och sedan insett att jag inte var i närheten av något ställe där jag kunde sova och därför var tvungen att långsamt, långsamt vingla runt i staden i säkert tio minuter, så bestämde jag mig för att aldrig dricka igen, även om jag missar hela quests på grund av det. Herrejävlar vad dålig design.

Uppdragen har en tendens att vara väldigt otydliga, mycket tack vare att tiden hela tiden går. Man får ofta bara veta att man ska träffa person X på punkt Y, men sällan vilken tid. Detta innebär ett ihärdigt springande mellan platsen man ska till och närmsta eldstad där man kan meditera en stund och se om personen dykt upp sen.

Och samlandet på sexkorten är ju bara smaklöst. Det är för övrigt designen på allt kvinnofolk i spelet förutom de gamla gummorna.

The Witcher

Jag kände ett behov av att spela något på PC, och när min gamla Baldur's Gate II sparfil krånglade för mig så fick det bli ett lite nyare rollspel.

Jag har länge känt ett sug efter att få spela The Witcher, först och främst för att jag hört mycket om att det inte finns något gott eller ont i det, vilket är något jag verkligen uppskattar. Tidigare har Deus Ex varit ett av få spel jag spelat som ger spelaren val utifrån något annat än dessa abstrakta koncept. Jag hatar att välja mellan att mata barnen i Afrika eller bränna upp deras hus.

Nu har jag klarat av prologen och alla quests utanför staden i första kapitlet och har än så länge bara fått göra två riktiga val (av vad jag märkt) vilket känns lite snålt. Det är dock härligt att valet jag gjorde att döda monstret i prologen nu visar sig ha oväntade konsekvenser när jag plöstligt blir anfallen av muterade hundar som inte skulle ha kommit till om jag istället hjälpt Triss. Jag undrar verkligen hur saker hade sett ut då.

Som rollspel så har det varit bra än så länge. Det sticker inte ut så jättemycket och jag gillar inte alls hur simpla sidouppdragen är. Att döda X antal av en viss monstertyp känns som något som hör hemma i MMORPGs. På så sätt slipper jag uppleva dem.

Jag har inte lekt runt så mycket med alkemin än så länge, men den verkar ju bidra med stora möjligheter till variation. Något annat jag gillar är hur mycket det finns att välja mellan att lägga sina poäng på när man går upp i level. Det gör att det känns som mitt val spelar roll.

Jag fokuserar tills vidare på en karaktär med hög Intelligence och uppgraderad magi. Vi får se om det håller i längden.

Edit: Något jag glömde nämna när jag skrev detta är hur otroligt mycket sämre spelet blir av transportsträckorna. Det går såååååååå segt att springa runt och att springa runt är verkligen typ det enda jag gjort känns det som.

Tales of Monkey Island

Det började inte så bra.

Första delen av spelet utspelar sig på två små skepp där kameran är konstant inzoomad och bakgrunderna helt saknar charm.

Elaine verkar vara ganska dåligt spelad.. eller enormt irriterande.

Och pusslen är löjligt lätta.

Men när väl spelet kommer igång så kan jag förlåta det för denna tråkiga introduktion. Ön man vaknar upp på saknar visserligen något helt eget, men har ändå Monkey Island-charmen intakt.

Tyvärr måste jag nog dock säga att den kunde ha varit mer livfull. Det finns inte ett hus man kan gå in i (förutom vid ett tillfälle då man blir inbjuden till läkaren), vilket skapar känslan av att man bara springer runt bland kulisser där karaktärerna ibland kikar fram.

Dessa karaktärer är inte heller så väldigt intressanta. Journalisten är mest bara en journalist. Glasblåsaren som gör glasenhörningar är mest bara en glasblåsare. De gör liksom ingenting.

Läkaren är dock ett trevligt undantag. Att det låter som att han kommer återkomma senare kan jag bara se som ett plus.

Humorn är dock intakt, och det är ju nästan det viktigaste. Väldigt många dialoger är väldigt roliga och det enda klagomålet jag har här är att Telltale överanvänt det klassiska MI-skämtet med att ge spelaren många dialogalternativ och sedan låta Guybrush säga något helt annat.

Jag tror faktiskt inte det finns ett enda tillfälle där man får välja svar på en fråga helt själv vilket känns riktigt tråkigt när dialogvalen som man får välja mellan har potential för riktigt roliga reaktioner.

Pusslen fortsätter att vara väldigt enkla under större delen av spelet (eller, ja, kapitlet). I alla fall om man spelat de tidigare spelen så känner man lätt igen lösningarna utan att behöva tänka allt för länge.

Några moment som uppmuntrar till mer logiskt tänkande, som när man är fastskruvat på läkarens undersökningsbord, förstörs av att det finns så lite att klicka på att lösningen näst intill visar sig av sig själv.

Det känns även som att det blir lite för många pussel av typen "tyd symbolerna", och djungeln blir väldigt dryg att navigera i längden.

Men mot slutet så ökar kvaliten rejält och även om jag aldrig behövde slita mitt hår över något pussel så kände jag mig ändå smart när jag kom på lösningen till en del av dem.

Sedan sög det sista pusslet tyvärr, men avslutet var rent handlingsmässigt spännande nog för att få mig att vilja ha nästa del nu, inte om en månad.

Lucifer's Call

Åhh, älskade MegaTen.

Igår kväll och idag tog jag mig igenom The Assembly of Nihilo och vidare till ett fängelse. Jag tror jag slagits mot minst fyra bossar på den här tiden och till min besvikelse så har ingen av dem varit särskilt svår.

Endast Hell Biker har kunnat göra något åt mina buffar och debuffar och han var sådär allmänt ganska enkel.

Så begav jag mig ner i nästa Kalpa i Amalalabyrinten och utforskar nästan hela första våningen. Jag har inga större problem med fienden där nere, även om några av dem tål lite väl mycket för att striderna ska kännas snabba och smidiga. I vilket fall så funderar jag inte så mycket på att optimera mina svagheter och styrkor eftersom jag i vilket fall strax sks tillbaka och spara.

Då dyker ett gäng småfiender upp och efter att jag bankat på dem en stund slänger de två Ziodyne på min huvudkaraktär och sedan en Last Resort på det.

Det är naturligtvis otroligt frustrerande, men samtidigt kan jag inte riktigt bli arg på spelet eftersom jag ändå visste att fienden slängde Zio-magier. Det är ganska skönt att spela ett spel där man hela tiden nästan väntar sig att dö, och därför inte blir arg när det väl händer.

Uncharted: Drake's Fortune

Jag är hopplös.

Jag har verkligen ingen användning för fler spel just nu men kunde bara inte låta bli att köpa det här när jag var på Game idag.

Jag har just tagit en bit in på ön där El Dorado ska finnas och det har varit en riktigt trevlig upplevelse än så länge.

Grafiken är snygg, även om karaktärsmodellerna är väldigt plastiga, och den filmiska presentationen är även den på topp. Jag kan dock tycka att karaktärerna rör sig lite stelt emellanåt.

Handlingen överlag har väl varit det jag väntade mig. Den är charmig på sitt okomplicerade sätt och jag känner ett stort behov av att se vad som händer härnäst. Jag har hört Nathan Fillions (Firefly, Dr. Horrible's Sing-a-long Blog) namn nämnas ett par gånger i diskussioner om vem som bör spela Drake i filmatiseringen och jag slogs med en gång av hur klockrent det förslaget är.

Något jag läste i förväg om spelet var lite klagomål på att det är för mycket skjutande och för lite klättrande, och det måste jag nog hålla med om. Striderna är ganska ointressanta än så länge medan det är väldigt, väldigt roligt att klättra runt på berg och i ruiner.

Kontrollen har dock varit lite jävlig ibland och jag har fallit ner för stup allt för många gånger, ibland för att kontrollen helt enkelt varit för känslig, och ibland för att spelet använder sig av det typiska kontrollsystemet i spel där man kan hänga från kanter, där en knapp tar dig upp och en annan låter dig släppa ditt grepp.

Det är naturligtvis egentligen ett helt okej system, men jag har ofta problem att lära mig vilken knapp som är vilken till en början vilket leder till ganska idiotiska dödsscener.

Flickvännen fastnade för handlingen så jag ska nog se till att inte spela spelet när jag är själv, men jag återkommer så småningom med fler intryck.

Prototype avklarat

Trodde jag skulle ha mer att skriva efter mina stunder med detta spel men... näe.

Det är slut, jag orkar inte spela det mer och jag kommer antagligen glömma bort det helt om någon månad.

Det mest intetsägande spelet på länge.

Mot slutet blev striderna något mindre klumpiga då man fick Blade-vapnet. Samtidigt var det ganska överdrivet kraftfullt så det nästan blev fånigt.

AI:n i spelet är ju helt klart värd att nämnas. Man är alltså eftersökt av militären, men det enda som egentligen gör att de reagerar på en är om ens händer har en halmeter långa klor istället för fingrar.

Det är otroligt lustigt att klä ut sig till soldat och glidflyga lågt över militärens huvuden utan att de ens höjer på ögonbrynen.

Ett uppdrag mot slutet gick ut på att förstöra ett antal botemedelsframställande maskiner i en militärbas. Ett smidigt sätt att förstöra de maskiner som sprutade ut botemedlet (vilket skadar en om man står för nära) var att, utklädd till militär, gå in i basen och väl därinne hoppa upp 20 meter upp i luften och skjuta iväg ett gäng tentakler mot maskinen.

När man landar så är det ingen som tycker att man betett sig lite konstigt.

Nu funderar jag på att köpa Psychonauts på Steam, men egentligen borde jag bara återgå till Lucifer's Call.

Prototype

Det blev en hel del Prototype-spelande idag. Det är beroendeframkallande som dödsknark även om det vid upprepade tillfällen gjort mig oerhört förbannad.

Jag slogs mot spelets första boss, Specialist.. nånting (ja, det här med att jag inte kommer ihåg namn och specifika händelser i handlingen kommer nog bli ett återkommande tema med detta spel). Efter ungefär en tredjedel av striden blir man anfallen av ett tjugotal småfienden som man ska slåss mot samtidigt som man undviker specialistens attacker och kameran samt kontrollerna gjorde allt för att motarbeta mig.
Jag lyckades till slut besegra bossen efter upprepade försök (det krävdes dock att man faktiskt lärde sig hur man undviker hans attacker och kontrar dem på ett bra sätt, det var inte bara tur och hetsig button-mashing, vilket uppskattdes) med bara någon millimeter av hälsomätaren kvar.
Efter striden förlorade jag nästan alla mina krafter, vilket var lite tråkigt.

Ett av de största problemen med kontrollen har visat sig vara hur hopplöst det är att försöka ha någon form av precision när man greppar tag i fienden eller objekt. Fick ett uppdrag som gick ut på att käka upp ett par forskare vilket inte på något sett verkade vara svårt.
Jag nådde teamet, dödade soldaterna som skyddade dem och åt upp en av forskarna. Inga problem.
Resten av forskarna sprang ut på gatorna och jag jagade efter den ena. När jag nådde honom så var militären efter mig och när jag greppade tag en helt ointressant civilperson brevid forskaren så skjöt en helikopter en salva mot mig vilket naturligtvis dödade mitt egentliga mål.
En forskare kvar och jag springer efter även denna. Jag är nära honom och trycker E, och naturligtvis greppar jag tag i en bil istället och när jag försöker slänga undan den så prickar jag forskaren som dör på fläcken.

Sidouppdragen har sådär allmänt varit ohyggligt jobbiga att spela. Det kan bero på att jag suger, men så fort jag ska döda militärer, och då särskilt om jag ska använda ett fordon så dör jag på fläcken.
Roligast är nog glid-uppdragen, och då först och främst för att kameran och kontrollerna sällan kommer ivägen där. Att jaga checkpoints är också ganska kul, men det är så lätt att man fastnar i konstiga hörn eller springer ut för kanter.

För att avrunda med något positivt så måste jag säga att spelet är i regel ganska duktigt på att undvika frustrationsmoment, med många vettigt utplacerade checkpoints. Det är väldigt sällan som jag känner att jag måste upprepa helt ointressanta spelmoment för att ta mig till det svåra där jag dog (á la hela GTA-serien).

Vadan detta?

Jag tänkte påbörja något av ett inte allt för spännande experiment nu och se om jag får någon som helst respons.

Jag har tidigare haft en vanlig dagboksblogg vilket hela tiden kändes rejält meningslöst eftersom det knappast var av allmänhetens intresse att höra mina högst personliga funderingar över min tråkiga vardag.

Min tråkiga vardag är dock full av spel, och jag har själv alltid tyckt att det är riktigt underhållande och spännande att läsa och lyssna på andra människors upplevelser av mina favoritspel. Därför har jag nu tänkt skriva min alldeles egna spelblogg.

Det kommer, om jag lyckas hålla mitt intresse uppe och faktiskt får ett par läsare, bli en blogg om mina äventyr i spelens värld. Uppdateringar om var jag befinner mig i de spelen jag spelar och vad jag tycker om den senaste bossen eller plot twist.

Det kommer även bli en hel del SPOILERS, så akta er om ni inte själva spelat spelet jag skriver om.

Så för att kicka igång det hela så följer här de spel jag spelar just nu och min status i spelandet av dem:

Shin Megami Tensei: Nocturne/Lucifer's Call
Jag gjorde det svåra valet att gå med i Mantra, även om jag ärligt talat inte har någon aning om det var bra eller dåligt, eller ens om det kommer ha någon större effekt på resten av spelet. Nu har jag sparat i Assembly of Nihilo och ska påbörja mitt utforksande av denna till synes ganska intressanta plats.
Spelet har än så länge varit en fröjd på alla sätt och vis. En riktigt härlig atmosfär, fantastisk musik och utmanande strider. Samlandet på demoner är riktigt underhållande och som många innan mig sagt så förstår man hur folk kan bli så beroende av Pokemon.
En smått negativ aspekt kan vara att handlingen inte verkar vara särskilt prioriterad, men jag skulle ändå säga att precis som i Final Fantasy XII så vägs detta upp av hur välberättad den är. Mellansekvenserna är så förbannat jävla snygga!
Den bästa delen av spelet hittills har varit den första Kalpan av Labyrinth of Amala. Den kändes sjukt nostalgisk och skickade mig tillbaka till den gamla goda tiden då jag irrade runt i layrinterna i Shining in the Darkness och Might & Magic till Sega Mega Drive.

Silent Hill 4
Mitt tredje försök att klara av detta svarta får bland Team Silents spel har nu tagit mig till Building World. För tillfället är jag bara förbannad på hur många ap-/kycklingmonster man är tvungen att klubba ner i den här delen.Det blir inte bättre av att man än så länge kan återfå hälsa i sin lägenhet eftersom det innebär att det vore en dödssynd att så här tidigt in i spelet använda hälsoåterställande föremål.
Jag spelar inte det här spelet så ofta, delvis för att jag känner att det måste upplevas om natten men också för att jag spelar det med min fästmö som nu under sommaren inte bor tillsammans med mig.

Prototype
Första intrycket: OMFG! Det här är det mäktigaste spelet någonsin!!
Två timmar in: Har jag inte spelat det här spelet förr, som en rödklädd tonåring med spindelkrafter?
Jag är lite kluven. Spelet är kul, och man känner sig kraftfull, men precis som många andra sandlådespel så lider det av att det känns lite ofokuserat. Detta blir bara värre av att kontrollen visat sig ohyggligt klumpig (med mus + tangentbord, då spelet naturligtvis bara accepterar 360-kontroller. Jag vet att det finns lösningar på detta, men ska jag verkligen orka för det här spelet?) vilket resulterar i att uppdragen blir definitionen av kaos.
Samtidigt är det just kaos som spelet visar sig vara bäst på. Känslan i de områden som är på väg att bli övertagna av viruset, där människor springer runt i panik och blir nedskjutna av polis och militär är olikt det mesta jag upplevt i spelväg. Det är stämningen som är spelets höjdpunkt.
Jag kan dock ärligt talat inte säga riktigt var i spelet jag befinner mig eftersom handlingen varit så intetsägande. Jag tror att jag nyss förstörde en massa sändare eller något på hustak. Typ.

Det var allt för den här gången. Tack och hej!