Prototype avklarat

Trodde jag skulle ha mer att skriva efter mina stunder med detta spel men... näe.

Det är slut, jag orkar inte spela det mer och jag kommer antagligen glömma bort det helt om någon månad.

Det mest intetsägande spelet på länge.

Mot slutet blev striderna något mindre klumpiga då man fick Blade-vapnet. Samtidigt var det ganska överdrivet kraftfullt så det nästan blev fånigt.

AI:n i spelet är ju helt klart värd att nämnas. Man är alltså eftersökt av militären, men det enda som egentligen gör att de reagerar på en är om ens händer har en halmeter långa klor istället för fingrar.

Det är otroligt lustigt att klä ut sig till soldat och glidflyga lågt över militärens huvuden utan att de ens höjer på ögonbrynen.

Ett uppdrag mot slutet gick ut på att förstöra ett antal botemedelsframställande maskiner i en militärbas. Ett smidigt sätt att förstöra de maskiner som sprutade ut botemedlet (vilket skadar en om man står för nära) var att, utklädd till militär, gå in i basen och väl därinne hoppa upp 20 meter upp i luften och skjuta iväg ett gäng tentakler mot maskinen.

När man landar så är det ingen som tycker att man betett sig lite konstigt.

Nu funderar jag på att köpa Psychonauts på Steam, men egentligen borde jag bara återgå till Lucifer's Call.

Prototype

Det blev en hel del Prototype-spelande idag. Det är beroendeframkallande som dödsknark även om det vid upprepade tillfällen gjort mig oerhört förbannad.

Jag slogs mot spelets första boss, Specialist.. nånting (ja, det här med att jag inte kommer ihåg namn och specifika händelser i handlingen kommer nog bli ett återkommande tema med detta spel). Efter ungefär en tredjedel av striden blir man anfallen av ett tjugotal småfienden som man ska slåss mot samtidigt som man undviker specialistens attacker och kameran samt kontrollerna gjorde allt för att motarbeta mig.
Jag lyckades till slut besegra bossen efter upprepade försök (det krävdes dock att man faktiskt lärde sig hur man undviker hans attacker och kontrar dem på ett bra sätt, det var inte bara tur och hetsig button-mashing, vilket uppskattdes) med bara någon millimeter av hälsomätaren kvar.
Efter striden förlorade jag nästan alla mina krafter, vilket var lite tråkigt.

Ett av de största problemen med kontrollen har visat sig vara hur hopplöst det är att försöka ha någon form av precision när man greppar tag i fienden eller objekt. Fick ett uppdrag som gick ut på att käka upp ett par forskare vilket inte på något sett verkade vara svårt.
Jag nådde teamet, dödade soldaterna som skyddade dem och åt upp en av forskarna. Inga problem.
Resten av forskarna sprang ut på gatorna och jag jagade efter den ena. När jag nådde honom så var militären efter mig och när jag greppade tag en helt ointressant civilperson brevid forskaren så skjöt en helikopter en salva mot mig vilket naturligtvis dödade mitt egentliga mål.
En forskare kvar och jag springer efter även denna. Jag är nära honom och trycker E, och naturligtvis greppar jag tag i en bil istället och när jag försöker slänga undan den så prickar jag forskaren som dör på fläcken.

Sidouppdragen har sådär allmänt varit ohyggligt jobbiga att spela. Det kan bero på att jag suger, men så fort jag ska döda militärer, och då särskilt om jag ska använda ett fordon så dör jag på fläcken.
Roligast är nog glid-uppdragen, och då först och främst för att kameran och kontrollerna sällan kommer ivägen där. Att jaga checkpoints är också ganska kul, men det är så lätt att man fastnar i konstiga hörn eller springer ut för kanter.

För att avrunda med något positivt så måste jag säga att spelet är i regel ganska duktigt på att undvika frustrationsmoment, med många vettigt utplacerade checkpoints. Det är väldigt sällan som jag känner att jag måste upprepa helt ointressanta spelmoment för att ta mig till det svåra där jag dog (á la hela GTA-serien).

Vadan detta?

Jag tänkte påbörja något av ett inte allt för spännande experiment nu och se om jag får någon som helst respons.

Jag har tidigare haft en vanlig dagboksblogg vilket hela tiden kändes rejält meningslöst eftersom det knappast var av allmänhetens intresse att höra mina högst personliga funderingar över min tråkiga vardag.

Min tråkiga vardag är dock full av spel, och jag har själv alltid tyckt att det är riktigt underhållande och spännande att läsa och lyssna på andra människors upplevelser av mina favoritspel. Därför har jag nu tänkt skriva min alldeles egna spelblogg.

Det kommer, om jag lyckas hålla mitt intresse uppe och faktiskt får ett par läsare, bli en blogg om mina äventyr i spelens värld. Uppdateringar om var jag befinner mig i de spelen jag spelar och vad jag tycker om den senaste bossen eller plot twist.

Det kommer även bli en hel del SPOILERS, så akta er om ni inte själva spelat spelet jag skriver om.

Så för att kicka igång det hela så följer här de spel jag spelar just nu och min status i spelandet av dem:

Shin Megami Tensei: Nocturne/Lucifer's Call
Jag gjorde det svåra valet att gå med i Mantra, även om jag ärligt talat inte har någon aning om det var bra eller dåligt, eller ens om det kommer ha någon större effekt på resten av spelet. Nu har jag sparat i Assembly of Nihilo och ska påbörja mitt utforksande av denna till synes ganska intressanta plats.
Spelet har än så länge varit en fröjd på alla sätt och vis. En riktigt härlig atmosfär, fantastisk musik och utmanande strider. Samlandet på demoner är riktigt underhållande och som många innan mig sagt så förstår man hur folk kan bli så beroende av Pokemon.
En smått negativ aspekt kan vara att handlingen inte verkar vara särskilt prioriterad, men jag skulle ändå säga att precis som i Final Fantasy XII så vägs detta upp av hur välberättad den är. Mellansekvenserna är så förbannat jävla snygga!
Den bästa delen av spelet hittills har varit den första Kalpan av Labyrinth of Amala. Den kändes sjukt nostalgisk och skickade mig tillbaka till den gamla goda tiden då jag irrade runt i layrinterna i Shining in the Darkness och Might & Magic till Sega Mega Drive.

Silent Hill 4
Mitt tredje försök att klara av detta svarta får bland Team Silents spel har nu tagit mig till Building World. För tillfället är jag bara förbannad på hur många ap-/kycklingmonster man är tvungen att klubba ner i den här delen.Det blir inte bättre av att man än så länge kan återfå hälsa i sin lägenhet eftersom det innebär att det vore en dödssynd att så här tidigt in i spelet använda hälsoåterställande föremål.
Jag spelar inte det här spelet så ofta, delvis för att jag känner att det måste upplevas om natten men också för att jag spelar det med min fästmö som nu under sommaren inte bor tillsammans med mig.

Prototype
Första intrycket: OMFG! Det här är det mäktigaste spelet någonsin!!
Två timmar in: Har jag inte spelat det här spelet förr, som en rödklädd tonåring med spindelkrafter?
Jag är lite kluven. Spelet är kul, och man känner sig kraftfull, men precis som många andra sandlådespel så lider det av att det känns lite ofokuserat. Detta blir bara värre av att kontrollen visat sig ohyggligt klumpig (med mus + tangentbord, då spelet naturligtvis bara accepterar 360-kontroller. Jag vet att det finns lösningar på detta, men ska jag verkligen orka för det här spelet?) vilket resulterar i att uppdragen blir definitionen av kaos.
Samtidigt är det just kaos som spelet visar sig vara bäst på. Känslan i de områden som är på väg att bli övertagna av viruset, där människor springer runt i panik och blir nedskjutna av polis och militär är olikt det mesta jag upplevt i spelväg. Det är stämningen som är spelets höjdpunkt.
Jag kan dock ärligt talat inte säga riktigt var i spelet jag befinner mig eftersom handlingen varit så intetsägande. Jag tror att jag nyss förstörde en massa sändare eller något på hustak. Typ.

Det var allt för den här gången. Tack och hej!