Vadan detta?

Jag tänkte påbörja något av ett inte allt för spännande experiment nu och se om jag får någon som helst respons.

Jag har tidigare haft en vanlig dagboksblogg vilket hela tiden kändes rejält meningslöst eftersom det knappast var av allmänhetens intresse att höra mina högst personliga funderingar över min tråkiga vardag.

Min tråkiga vardag är dock full av spel, och jag har själv alltid tyckt att det är riktigt underhållande och spännande att läsa och lyssna på andra människors upplevelser av mina favoritspel. Därför har jag nu tänkt skriva min alldeles egna spelblogg.

Det kommer, om jag lyckas hålla mitt intresse uppe och faktiskt får ett par läsare, bli en blogg om mina äventyr i spelens värld. Uppdateringar om var jag befinner mig i de spelen jag spelar och vad jag tycker om den senaste bossen eller plot twist.

Det kommer även bli en hel del SPOILERS, så akta er om ni inte själva spelat spelet jag skriver om.

Så för att kicka igång det hela så följer här de spel jag spelar just nu och min status i spelandet av dem:

Shin Megami Tensei: Nocturne/Lucifer's Call
Jag gjorde det svåra valet att gå med i Mantra, även om jag ärligt talat inte har någon aning om det var bra eller dåligt, eller ens om det kommer ha någon större effekt på resten av spelet. Nu har jag sparat i Assembly of Nihilo och ska påbörja mitt utforksande av denna till synes ganska intressanta plats.
Spelet har än så länge varit en fröjd på alla sätt och vis. En riktigt härlig atmosfär, fantastisk musik och utmanande strider. Samlandet på demoner är riktigt underhållande och som många innan mig sagt så förstår man hur folk kan bli så beroende av Pokemon.
En smått negativ aspekt kan vara att handlingen inte verkar vara särskilt prioriterad, men jag skulle ändå säga att precis som i Final Fantasy XII så vägs detta upp av hur välberättad den är. Mellansekvenserna är så förbannat jävla snygga!
Den bästa delen av spelet hittills har varit den första Kalpan av Labyrinth of Amala. Den kändes sjukt nostalgisk och skickade mig tillbaka till den gamla goda tiden då jag irrade runt i layrinterna i Shining in the Darkness och Might & Magic till Sega Mega Drive.

Silent Hill 4
Mitt tredje försök att klara av detta svarta får bland Team Silents spel har nu tagit mig till Building World. För tillfället är jag bara förbannad på hur många ap-/kycklingmonster man är tvungen att klubba ner i den här delen.Det blir inte bättre av att man än så länge kan återfå hälsa i sin lägenhet eftersom det innebär att det vore en dödssynd att så här tidigt in i spelet använda hälsoåterställande föremål.
Jag spelar inte det här spelet så ofta, delvis för att jag känner att det måste upplevas om natten men också för att jag spelar det med min fästmö som nu under sommaren inte bor tillsammans med mig.

Prototype
Första intrycket: OMFG! Det här är det mäktigaste spelet någonsin!!
Två timmar in: Har jag inte spelat det här spelet förr, som en rödklädd tonåring med spindelkrafter?
Jag är lite kluven. Spelet är kul, och man känner sig kraftfull, men precis som många andra sandlådespel så lider det av att det känns lite ofokuserat. Detta blir bara värre av att kontrollen visat sig ohyggligt klumpig (med mus + tangentbord, då spelet naturligtvis bara accepterar 360-kontroller. Jag vet att det finns lösningar på detta, men ska jag verkligen orka för det här spelet?) vilket resulterar i att uppdragen blir definitionen av kaos.
Samtidigt är det just kaos som spelet visar sig vara bäst på. Känslan i de områden som är på väg att bli övertagna av viruset, där människor springer runt i panik och blir nedskjutna av polis och militär är olikt det mesta jag upplevt i spelväg. Det är stämningen som är spelets höjdpunkt.
Jag kan dock ärligt talat inte säga riktigt var i spelet jag befinner mig eftersom handlingen varit så intetsägande. Jag tror att jag nyss förstörde en massa sändare eller något på hustak. Typ.

Det var allt för den här gången. Tack och hej!