The Witcher

Okej, what the fuck?

Jag har under hela spelets gång hållit mig på The Order of the Flamig Roses sida, och så hamnar jag i ett gisslandrama i byn där kapitel fyra utspelar sig. Alvin, barnet jag beskyddat under större delen av spelet och som ser upp till mig som sin pappa, är en av gisslan.

När jag då får välja mellan att fly till Vizima med Alvin, eller stanna och kämpa för ordern känns det mer eller mindre självklart att jag beskyddar ungen.

Kapitel fem påbörjas, Vizima är ren och skär kaos och Geralt drar igång en av sina sammanfattningar. Den går ungefär ut på att jag var tvungen att välja sida, och jag valde att stå utanför konflikten som neutral och nu är båda sidorna arga på mig.

Visst, det är det hittills enda tillfälle då spelet misslyckats med att låta mina val få logiska konsekvenser, men det är ett jävligt sugigt tillfälle för det att hända.

Nåväl, kapitel fem är än så länge härligt hetsigt och jag slängs kors och tvärs mellan quests. Hoppas detta tempo håller i sig. Jag älskar när spel blir mer fokuserade mot slutet. Det känns liksom ganska ointressant att hitta någon gummas bortsprungna katt när man står mitt i ett krig.

The Witcher

Allt är förlåtet.

Efter två ohyggligt sega kapitel börjar det tredje på ungefär samma ställe som det förra, med enda skillnaden att man nu har ännu ett distrikt att besöka.

Detta bådade inte gott då transportsträckorna redan var så sjukt långa.

Men på något sätt upplever jag dem inte som jobbiga längre. Intensiteten i spelets uppdrag verkar öka med 200% så fort kapitlet börjar och jag kunde verkligen inte sluta spela.

Jag började spela igår klockan tio på morgonen. Vid ettiden så tog jag en kort paus för lite fysisk aktivitet, men en timme senare var jag tillbaka. Jag åt middag klockan sex och satte mig sedan genast vid spelet igen.

Jag slutade vid tvåtiden på natten.

Det var länge sedan ett spel hållit mig fast på det viset, och det känns helt underbart att få återuppleva känslan.

Jag gjorde klart kapitlets sista uppdrag för någon timme sedan och vaknade sedan upp på en strand. En väldigt tråkig start på kapitlet, utan mycket till handling, men jag misstänker att det lär komma igång när jag utforskat området lite. Det är i alla fall lite omväxling i miljöerna, vilket känns positivt.

Uncharted: Drake's Fortune

Jag har inte haft tid att spela så mycket de senaste dagarna då jag prioriterat att vara trevlig mot min fästmö, men det ska jag förhoppningsvis kompensera för under helgen.

Uncharted är i alla fall avklarat nu och jag måste säga att det verkligen överraskade mig. Jag hade förväntat mig ett småroligt äventyrspel som alla hajpat upp eftersom det är en exklusiv titel till PS3.

Spelet har hatat mig ibland. Klättrandet bygger allt för mycket på trial & error (särskilt svingandet från lianer då Nate vid upprepade tillfällen bara hoppade rakt ner mot sin död istället för i riktning mot närmaste avsats), och striderna allt för kaotiska då och då.

Det är såklart ett tecken på bra artificiell intelligens att fienden faktiskt springer runt en och anfaller från flera olika håll, men jag kan inte låta bli att känna att det är ett tecken på dålig designerintelligens att så enkelt sätta spelaren i en situation där man är så pass omringad att det inte går att skydda sig någonstans. Inte i ett spel där man är mer eller mindre död om man springer runt oskyddat när fler än en fiende skjuter mot en.

Kontrollerna var överlag väldigt bra, men att cirkel fungerar både som skydd-knapp och dodge-knapp har vid flera tillfällen resulterat i att jag, istället för att kasta mig från killen med hagelbössan som just sprungit runt pelaren jag sökt skydd bakom, enbart slängt mig mot ett annat skydd som bara råkar ligga i alla andra fienders skottlinje.

Sedan känns det bara idiotiskt att man så kunde öppna femtio väl dolda lönndörrar och ändå stöta på fidendesoldater där nere. Det, och att nästan varenda område är artificiellt uplyst av lyktor och ljus.

Förutom detta har spelet dock varit fantastiskt. Atmosfären var underbar, animationerna perfekta och handlingen...

En av anledningarna att jag hållit mig borta från spelet är att jag läst så många recensioner som klagat på att handlingen varken är mer eller mindre än ett typiskt matinéäventyr, någonting jag inte på långa vägar kan hålla med om.

Visst var den grundläggande handlingen om letandet efter förlorade skatter i ännu mer förlorade tempel charmigt klyschig, men karaktärerna gör den till så mycket mer.

Jag har aldrig spelat ett spel med så levande och välspelade karaktärer och det belyser verkligen bristerna i andra handlingsbaserade spel som Metal Gear Solid och Final Fantasy.

Jag. Älskar. Det.

Nu är jag lika uppspelt inför uppföljaren som alla andra.

The Witcher, The Hunter och The Secret of Monkey Island: Special Edition

Mina äventyr i Vizima börjar bli tradigare och tradigare. Jag ägnar säkert 10-20 gånger längre tid springandes mellan platser uträttandes tråkiga uppgifter än vad jag ägnar åt att göra roliga val och slåss mot fiender.

Det är dags att bege mig mot träsket, vilket jag dessutom hört ska vara en extra tråkig del av spelet. Förhoppningsvis så dör inte allt intresse för spelet där, but things aren't looking too good.

Jag gav The Hunter en chans igår efter att ha läst ett blogginlägg av Oskar Skog på Loading.se. Första spelomgången fattade jag inte hur man använde GPS:en, vilket innebär att jag bara tog mig en skogspromenad och skjöt mot fåglar.

Idag har jag dock tagit mig tid till två lyckade jaktturer som resulterat i tre döda virtuella rådjurshonor.

Stämningen i spelet går knappt att beskriva i ord. Innan jag hittar ett spår så känns det mest som en ohyggligt verklighetstrogen skogssimulator. Jag vandrar runt och lyssnar på bakgrundljudet, och det går lååååååångsamt eftersom man riskerar att skrämma bort djuren genom att springa.

Så ser jag det röda sken som omger spår av djur, och alla jaktinstinkter som mitt vegetarianjag inte trodde att jag hade väcks till liv. Sinnena skärps och jag har inget problem att krypa fram genom skogen i någon enstaka kilometer i timmen.

Efter en lång tids spårande så ser jag äntligen djuret med min kikare, jag tar mig närmre och närmre och hoppas att det inte ska märka av min närvaro, höjer mitt gevär medan mitt hjärta klappar som aldrig förr i ett spelsammanhang och avfyrar ett skott. Rådjuret springer iväg några meter innan det faller ihop. Det har blivit träffat i ena lungan.

Det är ett spel som känns ytterst lite som ett spel.

Samtidigt så känns det nu som att jag sett det mesta som spelet har att bjuda på i gratisversionen, och betalningsalternativen känns i det dyraste laget. Vi får se om jag orkar ge mig ut på fler simulerade jaktturer i framtiden.

Jag köpte även The Secret of Monkey Island så fort det släpptes på Steam och blev i ärlighetens namn ganska besviken. Att uppdatera ett så gammalt spel med enbart högupplöst grafik, bättre ljud och röstskådespelare fungerade inte alls så bra som jag hade trott.

Grafiken är inte alls så charmig som de tidigare delarna i serien och karaktärerna är riktigt uselt animerade. Animationerna är uppdaterade bildruta för bildruta från originalet, men de överdrivna rörelserna i väldigt, väldigt få bildrutor ser bra mycket bättre ut när grafiken är lågupplöst. Här ser det bara hackigt ut.

Rösterna är i sig riktigt bra, men det uppstår konstant långa pauser mellan repliker vilket verkligen förstör vissa skämt. Det är dessutom sjukt jobbigt ibland att inte kunna hoppa över enstaka repliker.

Det enda som fungerar fullt ut är den nya musiken, men jag föredrar nog musiken från originalet i ärlighetens namn.

Det blir en uppdatering som drar ner helhetsintrycket av originalet istället för att gjuta nytt liv i det.

Jag märker även mycket tydligare nu att spelet alltid plågats av otroligt sega transportsträckor.

The Witcher

Mer monsterdödande.

Är nu igång med kapitel två.

Slutet av förra kapitlet var lite småspännande och mer intensivt än allt springande jag varit tvungen att syssla med tidigare.

Det var helt fånigt där ett tag, när vissa quests innebär att man måste springa fram och tillbaka över hela området fyra-fem gånger och knappt göra något på varje plats annat än att prata med någon och kanske döda ett monster.

Kapitel två bådar för bättre tider. Staden är mycket mysigare att springa runt i och det tar inte lång tid alls att ta sig från ena sidan till den andra.

Jag stör mig dock något fruktansvärt på ett par saker.

Varför finns ölhävartävlingarna med egentligen? Efter att ha vunnit en, fått en bok och sedan insett att jag inte var i närheten av något ställe där jag kunde sova och därför var tvungen att långsamt, långsamt vingla runt i staden i säkert tio minuter, så bestämde jag mig för att aldrig dricka igen, även om jag missar hela quests på grund av det. Herrejävlar vad dålig design.

Uppdragen har en tendens att vara väldigt otydliga, mycket tack vare att tiden hela tiden går. Man får ofta bara veta att man ska träffa person X på punkt Y, men sällan vilken tid. Detta innebär ett ihärdigt springande mellan platsen man ska till och närmsta eldstad där man kan meditera en stund och se om personen dykt upp sen.

Och samlandet på sexkorten är ju bara smaklöst. Det är för övrigt designen på allt kvinnofolk i spelet förutom de gamla gummorna.

The Witcher

Jag kände ett behov av att spela något på PC, och när min gamla Baldur's Gate II sparfil krånglade för mig så fick det bli ett lite nyare rollspel.

Jag har länge känt ett sug efter att få spela The Witcher, först och främst för att jag hört mycket om att det inte finns något gott eller ont i det, vilket är något jag verkligen uppskattar. Tidigare har Deus Ex varit ett av få spel jag spelat som ger spelaren val utifrån något annat än dessa abstrakta koncept. Jag hatar att välja mellan att mata barnen i Afrika eller bränna upp deras hus.

Nu har jag klarat av prologen och alla quests utanför staden i första kapitlet och har än så länge bara fått göra två riktiga val (av vad jag märkt) vilket känns lite snålt. Det är dock härligt att valet jag gjorde att döda monstret i prologen nu visar sig ha oväntade konsekvenser när jag plöstligt blir anfallen av muterade hundar som inte skulle ha kommit till om jag istället hjälpt Triss. Jag undrar verkligen hur saker hade sett ut då.

Som rollspel så har det varit bra än så länge. Det sticker inte ut så jättemycket och jag gillar inte alls hur simpla sidouppdragen är. Att döda X antal av en viss monstertyp känns som något som hör hemma i MMORPGs. På så sätt slipper jag uppleva dem.

Jag har inte lekt runt så mycket med alkemin än så länge, men den verkar ju bidra med stora möjligheter till variation. Något annat jag gillar är hur mycket det finns att välja mellan att lägga sina poäng på när man går upp i level. Det gör att det känns som mitt val spelar roll.

Jag fokuserar tills vidare på en karaktär med hög Intelligence och uppgraderad magi. Vi får se om det håller i längden.

Edit: Något jag glömde nämna när jag skrev detta är hur otroligt mycket sämre spelet blir av transportsträckorna. Det går såååååååå segt att springa runt och att springa runt är verkligen typ det enda jag gjort känns det som.

Tales of Monkey Island

Det började inte så bra.

Första delen av spelet utspelar sig på två små skepp där kameran är konstant inzoomad och bakgrunderna helt saknar charm.

Elaine verkar vara ganska dåligt spelad.. eller enormt irriterande.

Och pusslen är löjligt lätta.

Men när väl spelet kommer igång så kan jag förlåta det för denna tråkiga introduktion. Ön man vaknar upp på saknar visserligen något helt eget, men har ändå Monkey Island-charmen intakt.

Tyvärr måste jag nog dock säga att den kunde ha varit mer livfull. Det finns inte ett hus man kan gå in i (förutom vid ett tillfälle då man blir inbjuden till läkaren), vilket skapar känslan av att man bara springer runt bland kulisser där karaktärerna ibland kikar fram.

Dessa karaktärer är inte heller så väldigt intressanta. Journalisten är mest bara en journalist. Glasblåsaren som gör glasenhörningar är mest bara en glasblåsare. De gör liksom ingenting.

Läkaren är dock ett trevligt undantag. Att det låter som att han kommer återkomma senare kan jag bara se som ett plus.

Humorn är dock intakt, och det är ju nästan det viktigaste. Väldigt många dialoger är väldigt roliga och det enda klagomålet jag har här är att Telltale överanvänt det klassiska MI-skämtet med att ge spelaren många dialogalternativ och sedan låta Guybrush säga något helt annat.

Jag tror faktiskt inte det finns ett enda tillfälle där man får välja svar på en fråga helt själv vilket känns riktigt tråkigt när dialogvalen som man får välja mellan har potential för riktigt roliga reaktioner.

Pusslen fortsätter att vara väldigt enkla under större delen av spelet (eller, ja, kapitlet). I alla fall om man spelat de tidigare spelen så känner man lätt igen lösningarna utan att behöva tänka allt för länge.

Några moment som uppmuntrar till mer logiskt tänkande, som när man är fastskruvat på läkarens undersökningsbord, förstörs av att det finns så lite att klicka på att lösningen näst intill visar sig av sig själv.

Det känns även som att det blir lite för många pussel av typen "tyd symbolerna", och djungeln blir väldigt dryg att navigera i längden.

Men mot slutet så ökar kvaliten rejält och även om jag aldrig behövde slita mitt hår över något pussel så kände jag mig ändå smart när jag kom på lösningen till en del av dem.

Sedan sög det sista pusslet tyvärr, men avslutet var rent handlingsmässigt spännande nog för att få mig att vilja ha nästa del nu, inte om en månad.

Lucifer's Call

Åhh, älskade MegaTen.

Igår kväll och idag tog jag mig igenom The Assembly of Nihilo och vidare till ett fängelse. Jag tror jag slagits mot minst fyra bossar på den här tiden och till min besvikelse så har ingen av dem varit särskilt svår.

Endast Hell Biker har kunnat göra något åt mina buffar och debuffar och han var sådär allmänt ganska enkel.

Så begav jag mig ner i nästa Kalpa i Amalalabyrinten och utforskar nästan hela första våningen. Jag har inga större problem med fienden där nere, även om några av dem tål lite väl mycket för att striderna ska kännas snabba och smidiga. I vilket fall så funderar jag inte så mycket på att optimera mina svagheter och styrkor eftersom jag i vilket fall strax sks tillbaka och spara.

Då dyker ett gäng småfiender upp och efter att jag bankat på dem en stund slänger de två Ziodyne på min huvudkaraktär och sedan en Last Resort på det.

Det är naturligtvis otroligt frustrerande, men samtidigt kan jag inte riktigt bli arg på spelet eftersom jag ändå visste att fienden slängde Zio-magier. Det är ganska skönt att spela ett spel där man hela tiden nästan väntar sig att dö, och därför inte blir arg när det väl händer.

Uncharted: Drake's Fortune

Jag är hopplös.

Jag har verkligen ingen användning för fler spel just nu men kunde bara inte låta bli att köpa det här när jag var på Game idag.

Jag har just tagit en bit in på ön där El Dorado ska finnas och det har varit en riktigt trevlig upplevelse än så länge.

Grafiken är snygg, även om karaktärsmodellerna är väldigt plastiga, och den filmiska presentationen är även den på topp. Jag kan dock tycka att karaktärerna rör sig lite stelt emellanåt.

Handlingen överlag har väl varit det jag väntade mig. Den är charmig på sitt okomplicerade sätt och jag känner ett stort behov av att se vad som händer härnäst. Jag har hört Nathan Fillions (Firefly, Dr. Horrible's Sing-a-long Blog) namn nämnas ett par gånger i diskussioner om vem som bör spela Drake i filmatiseringen och jag slogs med en gång av hur klockrent det förslaget är.

Något jag läste i förväg om spelet var lite klagomål på att det är för mycket skjutande och för lite klättrande, och det måste jag nog hålla med om. Striderna är ganska ointressanta än så länge medan det är väldigt, väldigt roligt att klättra runt på berg och i ruiner.

Kontrollen har dock varit lite jävlig ibland och jag har fallit ner för stup allt för många gånger, ibland för att kontrollen helt enkelt varit för känslig, och ibland för att spelet använder sig av det typiska kontrollsystemet i spel där man kan hänga från kanter, där en knapp tar dig upp och en annan låter dig släppa ditt grepp.

Det är naturligtvis egentligen ett helt okej system, men jag har ofta problem att lära mig vilken knapp som är vilken till en början vilket leder till ganska idiotiska dödsscener.

Flickvännen fastnade för handlingen så jag ska nog se till att inte spela spelet när jag är själv, men jag återkommer så småningom med fler intryck.