The Witcher är avklarat.
Kapitel fem var inte fullt så bra som jag hade kunnat önska. Det blev lite för mycket springande i träsket som var en ganska tråkig plats, och även om letandet efter rustningen kan räknas som ett ganska viktigt uppdrag så kändes det knappast som särskilt spännande speldesign då det mest handlade om att springa runt i samma gamla grottor som tidigare.
De uppdrag som fokuserade på handlingen var dock ganska välgjorda. De nya mutantfienden var en trevlig krydda, även om de flesta lätt kunde dödas, precis som alla andra, med hjälp av Igni.
Bossen var ganska frustrerande då jag inte hade någon dryck mot knockdown-effekten. Jag besegrade honom helt genom att springa i en cirkel ifrån honom och använda Igni när han var tillräckligt långt borta. Det hela blev bara fånigt.
Epilogen var knappast en epilog. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den. Handlingen var bra som vanligt, men den var inte så jättekul att spela då den var helt och hållet en lång linjär stig.
Att slutbossen var Alvin fattade jag inte förrän jag letade runt på internet. Ledtrådarna var dock ganska uppenbara och jag känner mig mest dum som inte fattade det.
Jag är riktigt besviken på att jag inte fick veta hur det gick för Geralt och Shani. Shani nämns inte alls efter att hon dykt upp i "framtiden". Jag är inte ens säker på om hon var riktig då eller bara en del av illusionen.
Jag har börjat spela Yakuza också efter att ha läst en del om spelet i samband med den möjliga nyheten att Yakuza 3 garanterat inte kommer släppas i väst.
Spelet började helt otroligt bra. När jag efter första uppdraget kom till baren Serena och pratade om min flickvän och Nishkis syster så var det verkligen en av de mest stillsamma och verkliga scener jag upplevt inom spelmediet.
Tyvärr så har det inte riktigt återgått till den stilen sedan dess. Handlingen har fokuserat mer på händelser än på karaktärerna och konstant avbrutits av slagsmål på slagsmål på slagsmål. Jag kan dock inte klaga allt för mycket eftersom handlingen fortfarande är genuint bra, bara inte mästerlig.
På tal om slagsmålen så är de den största anledningen att jag inte spelat spelet på ett tag nu utan känner ett större sug efter Neverwinter Nights 2. De är otroligt dåligt gjorda. Kontrollerna fungerar helt enkelt inte och jag vill skrika och svära nästan konstant. Det finns en "lock-on" funktion man kan använda, men den följer bara fienden när den känner för det, annars fungerar den främst som en strafe-knapp. Jag fastnar hela tiden i slagskombinationer som sedan avbryts av någon fiende bakom mig. Att kasta fienden har visat sig vara väldigt effektivt för att ta sig ut när man är omringad, men det fungerar bara på de "små" fienden, alla andra måste man trycka omänskligt snabbt på kast-knappen för att lyckas lyfta.
Jag hatar det. Men vill ändå fortsätta för handlingens skull.
Jag har också börjat spela Neverwinter Nights 2, främst för att ta mig till expansionen Mask of the Betrayer då jag fått höra att den är i klass med Planescape: Torment.
Spelet började riktigt klyschigt, tråkigt och segt, men efter ett riktigt långdraget segment som bestod nästan enbart av strider och utforskning så kom det igång på allvar och har sedan dess inte tagit paus för en sekund.
jag hade räknat med en spirituell uppföljare till Baldur's Gate 2, men det känns på alla sätt och vis snarare som ett Knights of the Old Republic i DnD-universumet.
Spelet har sina skavanker, framförallt kameran och de moraliska valen som är direkt skrattretande efter att ha spelat The Witcher, men i det stora hela spelar det ingen roll. Det är ett underbart rollspel. Är Mask of the Betrayer ännu bättre så kommer jag vara en mycket, mycket lycklig människa när jag tagit mig dit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar