Pause - press start to continue

Ja, vad ska man säga. Klarade inte av att hålla uppe mitt intresse för bloggen så länge.

Jag vill dock inte döda den helt riktigt ännu, för jag gillar konceptet.

Kanske återgår jag till den någon gång i framtiden.

Ha det.

The Witcher, Yakuza och Neverwinter Nights 2

Det var ett tag sedan nu och det betyder tyvärr att jag inte minns varenda liten tanke jag haft under spelens gång. Jag misstänker dock att jag ännu inte har en enda läsare så det spelar nog ingen större roll.

The Witcher är avklarat.

Kapitel fem var inte fullt så bra som jag hade kunnat önska. Det blev lite för mycket springande i träsket som var en ganska tråkig plats, och även om letandet efter rustningen kan räknas som ett ganska viktigt uppdrag så kändes det knappast som särskilt spännande speldesign då det mest handlade om att springa runt i samma gamla grottor som tidigare.

De uppdrag som fokuserade på handlingen var dock ganska välgjorda. De nya mutantfienden var en trevlig krydda, även om de flesta lätt kunde dödas, precis som alla andra, med hjälp av Igni.

Bossen var ganska frustrerande då jag inte hade någon dryck mot knockdown-effekten. Jag besegrade honom helt genom att springa i en cirkel ifrån honom och använda Igni när han var tillräckligt långt borta. Det hela blev bara fånigt.

Epilogen var knappast en epilog. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den. Handlingen var bra som vanligt, men den var inte så jättekul att spela då den var helt och hållet en lång linjär stig.

Att slutbossen var Alvin fattade jag inte förrän jag letade runt på internet. Ledtrådarna var dock ganska uppenbara och jag känner mig mest dum som inte fattade det.

Jag är riktigt besviken på att jag inte fick veta hur det gick för Geralt och Shani. Shani nämns inte alls efter att hon dykt upp i "framtiden". Jag är inte ens säker på om hon var riktig då eller bara en del av illusionen.

Jag har börjat spela Yakuza också efter att ha läst en del om spelet i samband med den möjliga nyheten att Yakuza 3 garanterat inte kommer släppas i väst.

Spelet började helt otroligt bra. När jag efter första uppdraget kom till baren Serena och pratade om min flickvän och Nishkis syster så var det verkligen en av de mest stillsamma och verkliga scener jag upplevt inom spelmediet.

Tyvärr så har det inte riktigt återgått till den stilen sedan dess. Handlingen har fokuserat mer på händelser än på karaktärerna och konstant avbrutits av slagsmål på slagsmål på slagsmål. Jag kan dock inte klaga allt för mycket eftersom handlingen fortfarande är genuint bra, bara inte mästerlig.

På tal om slagsmålen så är de den största anledningen att jag inte spelat spelet på ett tag nu utan känner ett större sug efter Neverwinter Nights 2. De är otroligt dåligt gjorda. Kontrollerna fungerar helt enkelt inte och jag vill skrika och svära nästan konstant. Det finns en "lock-on" funktion man kan använda, men den följer bara fienden när den känner för det, annars fungerar den främst som en strafe-knapp. Jag fastnar hela tiden i slagskombinationer som sedan avbryts av någon fiende bakom mig. Att kasta fienden har visat sig vara väldigt effektivt för att ta sig ut när man är omringad, men det fungerar bara på de "små" fienden, alla andra måste man trycka omänskligt snabbt på kast-knappen för att lyckas lyfta.

Jag hatar det. Men vill ändå fortsätta för handlingens skull.

Jag har också börjat spela Neverwinter Nights 2, främst för att ta mig till expansionen Mask of the Betrayer då jag fått höra att den är i klass med Planescape: Torment.

Spelet började riktigt klyschigt, tråkigt och segt, men efter ett riktigt långdraget segment som bestod nästan enbart av strider och utforskning så kom det igång på allvar och har sedan dess inte tagit paus för en sekund.

jag hade räknat med en spirituell uppföljare till Baldur's Gate 2, men det känns på alla sätt och vis snarare som ett Knights of the Old Republic i DnD-universumet.

Spelet har sina skavanker, framförallt kameran och de moraliska valen som är direkt skrattretande efter att ha spelat The Witcher, men i det stora hela spelar det ingen roll. Det är ett underbart rollspel. Är Mask of the Betrayer ännu bättre så kommer jag vara en mycket, mycket lycklig människa när jag tagit mig dit.

The Witcher

Okej, what the fuck?

Jag har under hela spelets gång hållit mig på The Order of the Flamig Roses sida, och så hamnar jag i ett gisslandrama i byn där kapitel fyra utspelar sig. Alvin, barnet jag beskyddat under större delen av spelet och som ser upp till mig som sin pappa, är en av gisslan.

När jag då får välja mellan att fly till Vizima med Alvin, eller stanna och kämpa för ordern känns det mer eller mindre självklart att jag beskyddar ungen.

Kapitel fem påbörjas, Vizima är ren och skär kaos och Geralt drar igång en av sina sammanfattningar. Den går ungefär ut på att jag var tvungen att välja sida, och jag valde att stå utanför konflikten som neutral och nu är båda sidorna arga på mig.

Visst, det är det hittills enda tillfälle då spelet misslyckats med att låta mina val få logiska konsekvenser, men det är ett jävligt sugigt tillfälle för det att hända.

Nåväl, kapitel fem är än så länge härligt hetsigt och jag slängs kors och tvärs mellan quests. Hoppas detta tempo håller i sig. Jag älskar när spel blir mer fokuserade mot slutet. Det känns liksom ganska ointressant att hitta någon gummas bortsprungna katt när man står mitt i ett krig.

The Witcher

Allt är förlåtet.

Efter två ohyggligt sega kapitel börjar det tredje på ungefär samma ställe som det förra, med enda skillnaden att man nu har ännu ett distrikt att besöka.

Detta bådade inte gott då transportsträckorna redan var så sjukt långa.

Men på något sätt upplever jag dem inte som jobbiga längre. Intensiteten i spelets uppdrag verkar öka med 200% så fort kapitlet börjar och jag kunde verkligen inte sluta spela.

Jag började spela igår klockan tio på morgonen. Vid ettiden så tog jag en kort paus för lite fysisk aktivitet, men en timme senare var jag tillbaka. Jag åt middag klockan sex och satte mig sedan genast vid spelet igen.

Jag slutade vid tvåtiden på natten.

Det var länge sedan ett spel hållit mig fast på det viset, och det känns helt underbart att få återuppleva känslan.

Jag gjorde klart kapitlets sista uppdrag för någon timme sedan och vaknade sedan upp på en strand. En väldigt tråkig start på kapitlet, utan mycket till handling, men jag misstänker att det lär komma igång när jag utforskat området lite. Det är i alla fall lite omväxling i miljöerna, vilket känns positivt.

Uncharted: Drake's Fortune

Jag har inte haft tid att spela så mycket de senaste dagarna då jag prioriterat att vara trevlig mot min fästmö, men det ska jag förhoppningsvis kompensera för under helgen.

Uncharted är i alla fall avklarat nu och jag måste säga att det verkligen överraskade mig. Jag hade förväntat mig ett småroligt äventyrspel som alla hajpat upp eftersom det är en exklusiv titel till PS3.

Spelet har hatat mig ibland. Klättrandet bygger allt för mycket på trial & error (särskilt svingandet från lianer då Nate vid upprepade tillfällen bara hoppade rakt ner mot sin död istället för i riktning mot närmaste avsats), och striderna allt för kaotiska då och då.

Det är såklart ett tecken på bra artificiell intelligens att fienden faktiskt springer runt en och anfaller från flera olika håll, men jag kan inte låta bli att känna att det är ett tecken på dålig designerintelligens att så enkelt sätta spelaren i en situation där man är så pass omringad att det inte går att skydda sig någonstans. Inte i ett spel där man är mer eller mindre död om man springer runt oskyddat när fler än en fiende skjuter mot en.

Kontrollerna var överlag väldigt bra, men att cirkel fungerar både som skydd-knapp och dodge-knapp har vid flera tillfällen resulterat i att jag, istället för att kasta mig från killen med hagelbössan som just sprungit runt pelaren jag sökt skydd bakom, enbart slängt mig mot ett annat skydd som bara råkar ligga i alla andra fienders skottlinje.

Sedan känns det bara idiotiskt att man så kunde öppna femtio väl dolda lönndörrar och ändå stöta på fidendesoldater där nere. Det, och att nästan varenda område är artificiellt uplyst av lyktor och ljus.

Förutom detta har spelet dock varit fantastiskt. Atmosfären var underbar, animationerna perfekta och handlingen...

En av anledningarna att jag hållit mig borta från spelet är att jag läst så många recensioner som klagat på att handlingen varken är mer eller mindre än ett typiskt matinéäventyr, någonting jag inte på långa vägar kan hålla med om.

Visst var den grundläggande handlingen om letandet efter förlorade skatter i ännu mer förlorade tempel charmigt klyschig, men karaktärerna gör den till så mycket mer.

Jag har aldrig spelat ett spel med så levande och välspelade karaktärer och det belyser verkligen bristerna i andra handlingsbaserade spel som Metal Gear Solid och Final Fantasy.

Jag. Älskar. Det.

Nu är jag lika uppspelt inför uppföljaren som alla andra.

The Witcher, The Hunter och The Secret of Monkey Island: Special Edition

Mina äventyr i Vizima börjar bli tradigare och tradigare. Jag ägnar säkert 10-20 gånger längre tid springandes mellan platser uträttandes tråkiga uppgifter än vad jag ägnar åt att göra roliga val och slåss mot fiender.

Det är dags att bege mig mot träsket, vilket jag dessutom hört ska vara en extra tråkig del av spelet. Förhoppningsvis så dör inte allt intresse för spelet där, but things aren't looking too good.

Jag gav The Hunter en chans igår efter att ha läst ett blogginlägg av Oskar Skog på Loading.se. Första spelomgången fattade jag inte hur man använde GPS:en, vilket innebär att jag bara tog mig en skogspromenad och skjöt mot fåglar.

Idag har jag dock tagit mig tid till två lyckade jaktturer som resulterat i tre döda virtuella rådjurshonor.

Stämningen i spelet går knappt att beskriva i ord. Innan jag hittar ett spår så känns det mest som en ohyggligt verklighetstrogen skogssimulator. Jag vandrar runt och lyssnar på bakgrundljudet, och det går lååååååångsamt eftersom man riskerar att skrämma bort djuren genom att springa.

Så ser jag det röda sken som omger spår av djur, och alla jaktinstinkter som mitt vegetarianjag inte trodde att jag hade väcks till liv. Sinnena skärps och jag har inget problem att krypa fram genom skogen i någon enstaka kilometer i timmen.

Efter en lång tids spårande så ser jag äntligen djuret med min kikare, jag tar mig närmre och närmre och hoppas att det inte ska märka av min närvaro, höjer mitt gevär medan mitt hjärta klappar som aldrig förr i ett spelsammanhang och avfyrar ett skott. Rådjuret springer iväg några meter innan det faller ihop. Det har blivit träffat i ena lungan.

Det är ett spel som känns ytterst lite som ett spel.

Samtidigt så känns det nu som att jag sett det mesta som spelet har att bjuda på i gratisversionen, och betalningsalternativen känns i det dyraste laget. Vi får se om jag orkar ge mig ut på fler simulerade jaktturer i framtiden.

Jag köpte även The Secret of Monkey Island så fort det släpptes på Steam och blev i ärlighetens namn ganska besviken. Att uppdatera ett så gammalt spel med enbart högupplöst grafik, bättre ljud och röstskådespelare fungerade inte alls så bra som jag hade trott.

Grafiken är inte alls så charmig som de tidigare delarna i serien och karaktärerna är riktigt uselt animerade. Animationerna är uppdaterade bildruta för bildruta från originalet, men de överdrivna rörelserna i väldigt, väldigt få bildrutor ser bra mycket bättre ut när grafiken är lågupplöst. Här ser det bara hackigt ut.

Rösterna är i sig riktigt bra, men det uppstår konstant långa pauser mellan repliker vilket verkligen förstör vissa skämt. Det är dessutom sjukt jobbigt ibland att inte kunna hoppa över enstaka repliker.

Det enda som fungerar fullt ut är den nya musiken, men jag föredrar nog musiken från originalet i ärlighetens namn.

Det blir en uppdatering som drar ner helhetsintrycket av originalet istället för att gjuta nytt liv i det.

Jag märker även mycket tydligare nu att spelet alltid plågats av otroligt sega transportsträckor.

The Witcher

Mer monsterdödande.

Är nu igång med kapitel två.

Slutet av förra kapitlet var lite småspännande och mer intensivt än allt springande jag varit tvungen att syssla med tidigare.

Det var helt fånigt där ett tag, när vissa quests innebär att man måste springa fram och tillbaka över hela området fyra-fem gånger och knappt göra något på varje plats annat än att prata med någon och kanske döda ett monster.

Kapitel två bådar för bättre tider. Staden är mycket mysigare att springa runt i och det tar inte lång tid alls att ta sig från ena sidan till den andra.

Jag stör mig dock något fruktansvärt på ett par saker.

Varför finns ölhävartävlingarna med egentligen? Efter att ha vunnit en, fått en bok och sedan insett att jag inte var i närheten av något ställe där jag kunde sova och därför var tvungen att långsamt, långsamt vingla runt i staden i säkert tio minuter, så bestämde jag mig för att aldrig dricka igen, även om jag missar hela quests på grund av det. Herrejävlar vad dålig design.

Uppdragen har en tendens att vara väldigt otydliga, mycket tack vare att tiden hela tiden går. Man får ofta bara veta att man ska träffa person X på punkt Y, men sällan vilken tid. Detta innebär ett ihärdigt springande mellan platsen man ska till och närmsta eldstad där man kan meditera en stund och se om personen dykt upp sen.

Och samlandet på sexkorten är ju bara smaklöst. Det är för övrigt designen på allt kvinnofolk i spelet förutom de gamla gummorna.